Och vi höll på. Det gick. Det blev faktiskt en hemsida. Men ChatGPT var inte alltid världens mest pålitliga programmerare. Bilder kunde plötsligt flytta på sig, en ändring kunde ställa till något helt annat och ibland var det svårt att förstå vad som hade hänt. Framför allt för mig, eftersom jag fortfarande inte kunde koda. När något gick fel kunde jag inte bara öppna filen och rätta till det själv. Jag var beroende av att ChatGPT både hittade felet och lyckades laga det.
Efter två versioner lade jag den halvfärdiga sidan på is och bestämde mig för att tänka på något annat ett tag. Den blev liggande ett bra tag.
Sedan, 2026, började jag använda Codex. Med ChatGPT hade jag ungefär haft en programmerare på telefon: jag beskrev vad jag ville göra, fick kod tillbaka och försökte själv få den på rätt plats. Med Codex kunde jag i stället få hjälp direkt i webbprojektet, där filerna fanns. Det blev lättare att få ändringarna på plats och kontrollera resultatet tillsammans.
Jag tvekade länge innan jag vågade släppa in Codex i huset. Men till slut gjorde jag det, och än så länge har jag inte ångrat det en sekund.
Det var då sidan tog fart igen. Codex har byggt vidare, städat upp gamla rester, förbättrat mobilversionen och hjälpt mig att få ihop hela sajten till något som faktiskt fungerar. Den har också sökoptimerat sidan – alltså gjort det lättare för Google att förstå vad de olika sidorna handlar om och vad som finns här. Sajten har fått en webbplatskarta och är kopplad till Google Search Console, där jag kan se om Google hittar sidorna och så småningom hur människor hittar hit.
Det lite lustiga är att hemsidan från början bara skulle vara platsen där jag samlade sådant jag hade gjort. Bilderna, filmerna, musiken, texterna, böckerna och designen.
Nu är själva hemsidan också en av sakerna jag har gjort.